David Blanasi, Wugularr / Beswick Community
Didjeridu – Didgeridoo – Mago – Yidaki

Djalu Gurruwiwi
“På Goulburn Island finns en helig didjeridu, den innehåller krafter likt inget annat instrument. I nordöstra Arnhem Land där vi bor är Yidakins kraft blott en skugga av den som finns gömd i det heliga instrumentet på Goulburn Island”. Yidakimästare och traditionell övervakare av instrumentet från östra Arnhem Land

David Blanasi
“You knock knock that tree and cut it down!” Så utryckte sig den legendariska Magomästaren när jag bad honom förklara hur man tillverkar en didjeridu

Trevor A. Jones
“The didjeridu is a unique and astonishing achievement that deserves to be widely recognised and respected wherever artistic accomplishment is valued”. En av de första som på allvar studerade instrumentet och dess betydelse.

Mandawuy Yunupingu
“Cherish the sound, for it is the sound of Mother Earth”. Årets Australier 1999, och sångare i Yothu Yindi.

Darryl Dikarrna Brown
“Didjeridu instrumentet “Djunggurring” från drömtiden på Crocker Island är så kraftfullt att det kan användas vid dödsstraff och vid sjukdomar etc. Det finns idag vid strandkanten på Golburn Island och syns tydligt vid lågvatten, nyligen så användes det när orkanen Ingrid närmade sig. Man tog den stenformation som idag symboliserar instrumentet och pekade den upp mot himlen varpå vinden tog en annan väg och ön skonades helt, inte en regndroppe föll över ön”. Magomästaren i The White Cockatoo Performing Group 2005

Alan Dargin
“Jag har inga problem med att icke Aboriginer spelar på instrumentet. Jag hoppas dock att de tar sig tid att försöka förstå dess traditionella syfte och historik. Det är viktigt att icke Aboriginer berättar om instrumentet, när de började spela, vem som lärde dem och varför man spelar. Didjeridun har krafter, men bara om du vet hur du ska spela, annars förblir det bara ett ihåligt rör”. Manulupuy Wuwumurra Gurramurrawuy. Falun 1997.

Ordet “didjeridu” tros ursprungligen ha myntats av en vit man vid namn Herbert Basedown, och är helt enkelt en beskrivning av ljudet från en traditionell rytm i västra Arnhem Land, “did-je-ridu”. Instrumentet nämns i “The Australian National Dictionary 1919″, “The Bulletin, 1924″ samt i artiklar av Basedown 1926. Det finns flera olika stavningar av didjeridu, exempelvis didgeridoo, men det har av Australiska myndigheter fastslagits att didjeridu är den officiella stavningen. Det finns även teorier om att ordet härstammar från Irländskans “dúdaire” och “dúidire”.

David Blanasi

De två vanligast förekommande traditionella Aboriginska namnen för didjeridu är “Yidaki” (östra Arnhem Land) och “Mago” (västra Arnhem Land). Dessa båda instrument är anpassade till den spelstil som förekommer i respektive område och skiljer sig därför åt både vad det gäller utseende och karaktär.

I minst 2000 år har Aboriginerna i Arnhem land och de närliggande områdena använt sig av instrumentet didjeridu. Kanske har de använt instrumentet ännu längre, i området finns ett stort antal klippmålningar och kvarlämningar som tyder på att Aboriginerna har funnits här i drygt 60 000 år. Den äldsta klippmålningen föreställande en didjeridu spelare är daterad till att vara ca 2000 år gammal, vilket är det äldsta beviset för bruket av instrumentet. I övriga Australien har de drygt 600 olika Aboriginska folken/stammarna inte använt sig av instrumentet.

När man studerar klippmålningarna i områdena kring Arnhem Land och Kakadu så brukar man dela in dem i tre tidsperioder.

1. “Pre Estuarin2 ca 60 000 – 8000 år f.Kr. Klippmålningarna vid den här tidpunkten i norra Australien domineras av “Mimispirits” så kallade jordandar och andra förtidsvarelser. När sedan polarisen började smälta och världshaven steg så inleddes nästa tidsperiod.

2. “Estuarine” ca 8000 – 2000 år f.Kr. Nu dominerar klippmålningar föreställande djur, målade som röntgenmålningar där ryggrad och skelett tydligt syns.

3. “Freshwater” ca 2000 år f.Kr. I samband med den tredje tidsperioden så kan man bland annat se klippmålningar föreställande didjeridu spelare. Det är vid den här perioden som man känner igen landskapet som det ser ut idag.

Floder och deltan med sötvatten bildades vid “Freshwater” perioden, vilket i sin tur skapade förutsättningarna för faunan med de träd och växter som nu finns i området att fortplanta sig. Träden som man skapar instrumenten av, eukalyptus och bambu växte och frodades i den bördiga omgivningen. Kombination av klippmålningar föreställande didjeridu spelare, samt naturförutsättningarna med rikligt av bambu och eukalyptusträd tyder därför på att instrumentet är ca 2000 år gammalt och härstammar från just “Freshwater” perioden.

Djalu Gurruwiwi, stamäldste övervakare av instrumentet i östra Arnhem Land berättar att det var deras förfader “Ganbulapula” som en gång i tiden, vid platsen “Gulkula” förde instrumentet till “Gumatj” folket. Ljudet av “Yidaki” och “Bilma”, (slagpinnar) är rytmen och pulsen i historierna om våra ceremonier som länkar oss tillbaka till förfäderna.

Enligt myten om didjeridun, så anordnades det ett möte med de olika Aboriginska klanerna i nordöstra Arnhem Land, för att de skulle se vem av dem som kunde spela didjeridu.

Varje klan fick prova, men det var först när “Galpu” klanen fick chansen som ljudet ekade ut över Arnhem Lands landskap. Ljudet färdades ända till Goulburn och Croker Island i väst, och längs vägen knöts folk och ceremonier samman av ljudet. När vibrationerna nått sin mest västliga plats, så började “Bärra” (västanvinden) att blåsa. Tack vare detta är “Galpu” klanen idag de som är ansvariga för instrumentet. De folk vars kultur knöts samman av ljudet och vibrationerna sjunger än idag om västanvinden.

Vid vissa ceremonier används speciella och heliga instrument som inte får bevittnas av dem som ej genomgått initieringsriter. Djalu Gurruwiwi säger att de instrument som är tillverkade av de traditionella ägarna har en själ, en själ som länkar varje instrument tillbaks till den allra första didjeridun. De övriga instrumenten som är tillverkade av folk utanför Arnhem Land med omnejd, både vad det gäller vita samt Aboriginer från andra delar av Australien är att betrakta som ett musikinstrument och inget mer

Milikay Munugurr & Darryl Dikarrna
Foto: Lars Wallin

David Yirindilli, stamäldste lagman i Maningrida och tillika sångare i The White Cockatoo Performing Group berättade för mig att det var “Mimiandarna” som en gång i tiden skapade instrumentet, och att de sedan via sina klippmålningar visade Aboriginerna hur det skulle användas. “Mimiandarna” är så kallade “earth spirits”, jordandar och var de som först levde på jorden. “Mimiandarna” finns fortfarande kvar och lever nuförtiden i klippväggar och i smala grottor, de är till utseendet ca 3 meter långa och väldigt smala. Ibland kan man höra deras gälla skrik, Iii, när man vandrar i bushen. “Mimiandarna” målade förr i tiden av sig själva och sina gärningar på klippväggarna i områdena kring Kakadu National Park och Arnhem Land.

En didjeridu är traditionellt tillverkad av en eukalyptus stam som blivit urholkad av termiter. Aboriginerna tillverkade förr i tiden även instrument av bambu, ett trädslag som var mer lättarbetat än eukalyptus. Att det blev betydligt enklare för Aboriginerna att bearbeta eukalyptusträden, efter det att de fått yxor tillverkade av stål från de indonesiska sjömännen Makassarerna råder det inget tvivel om.

Att tillverka en didjeridu nuförtiden inleds vanligtvis med att man ger sig iväg ut i bushen i en 4hjuls driven Toyota, detta på grund av att de flesta träden som lämpar sig som instrument i närheten av byn redan är nedhuggna. Aboriginerna känner väl till sitt land och vet i vilka områden de ska leta. Efter att ha sett ut ett lämpligt träd så skalar man oftast bort lite bark, därefter knackar man med fingret på trädet för att höra hur stor ihålighet det har, och om det är någon ide att hugga ner det. De som är erfarna hör direkt hur stort hålet är bara genom att knacka på trädet.

Efter det att man samlat på sig ett antal stockar så inleds arbetet med att tillverka instrumentet. Först skalar man bort barken, därefter brukar väggarna tunnas ut för att få ett starkare och klarare ljud. Nuförtiden används järnspett vars ena ände plattats till så att det liknar ett stämjärn för att holka ur insidan. Utsidan behandlas vanligtvis med slipmaskin. Innan man åker tillbaka till byn så brukar man leta reda på ett binäste för att få vax till munstyckena, samt för att täta eventuella sprickor som kan uppstå i instrumentet. De vilda bina saknar gadd, så det är ingen risk att man blir stucken när man hugger sig in i boet. Bivaxet kallas lokalt för “Sugarbag” och är i färgen betydligt mörkare än det vi har i Europa

I norra Australien så är allt på vår jord, enligt Aboriginernas tro indelat i två så kallade “Moietys” (hälfter), dessa kallas “Dhuwa” och “Yirritja”. Såväl människor som djur och natur tillhör antingen “Dhuwa” eller “Yirritja” och en av de absolut viktigaste beståndsdelarna i det Aboriginska vardagslivet går ut på att skapa balans mellan dessa båda “Moietys”. När balans råder mellan de båda hälfterna uppstår harmoni på jorden, och allt blir till ett. Liknande system men med olika namn finns hos de flesta Aboriginska folken över hela Australien och knyts på så sätt samman med de i norr.

Denna uppdelning gäller även för instrumenten. I Östra Arnhem land finns det exempelvis två olika sorters Yidaki, som vardera tillhör respektive “Moiety” (hälft).

Skillnaden mellan dessa instrument är att ett “Dhuwa” instrument oftast är lite längre än ett “Yirritja” instrument. En typisk längd för en Yidaki skapad av Djalu Gurruwiwi, den legendariske mästaren från “Galpu” klanen, tillhörande “Dhuwa”, är ca 155 cm lång.

Vilket kan jämföras med en Yidaki, från exempelvis “Dalwangu” klanen, tillhörande “Yirritja” där instrumentet vanligtvis är ca 140 cm lång, alltså lite kortare än “Dhuwa”. Det längre Yidaki instrumentet har ofta en lägre tonart, medan en kortare Yidaki har en högre tonart. Ett Yidaki instrument är som regel tillverkat så att det ska vara lätt att spela övertoner på den, något som flitigt används i “Bunggul” (Ceremoni i östra Arnhem Land) rytmerna.

De något längre “Dhuwa” instrumenten spelas vanligtvis med lite lösare läppar, något som kräver mer luft, vilket gör att rytmerna blir långsammare. Dessa långsamma rytmer kallas för “den gamla stilen”. De kortare “Yirritja” instrumenten spelas med mer spända läppar något som kräver mindre luft och som gör att man därför med lätthet kan spela snabbare och mer komplicerade rytmer.

Ljudet uppstår i grova drag ur tre sektioner i instrumentet, det skarpaste ljudet skapas i den övre delen av instrumentet. Mellanregistret skapas i mitten och basen i den nedersta delen.

Även Mago instrumenten som används vid “Gunbork” (Ceremoni i västra Arnhem Land) rytmerna i västra Arnhem land tillhör antingen “Dhuwa” eller “Yirritja”. En typisk längd för ett Mago instrument är ca 130 cm och dessa instrument är nästan alltid stämda i F, till skillnad från ett Yidaki instrument som ofta varierar i tonart. Att en Mago oftast är stämd i F beror på att sångmännen sjunger de flesta sångerna i den tonarten i väst. Tonarterna för en didjeridu mäts som regel mellan A-G, där A, B och G är relativt ovanliga. Mago betyder på “Miali” språket nattfågel (Uggla). Förutom att ett Mago instrument oftast är kortare så skiljer det sig även åt akustiskt jämfört med en så kallad Yidaki från nordöstra Arnhem Land. I väst används inte heller övertonen, det så kallade trumpetljudet (Spända läppar) i rytmerna, vilket är mycket vanligt förekommande i öst.

David Blanasi är/var den mest kända Mago mästaren och han var även den Aborigin som var först med att turnera utomlands och är därför den som först spred kunskap om instrumentet runtom i världen. Redan 1967 medverkade han tillsammans med den välkände underhållaren Rolf Harris vid en TV show i England.

Tillsammans med Djoli Laiwonga, en av Arnhem Lands skickligaste sångare någonsin så turnerade och reste David Blanasi regelbundet runt om i världen. Dessa båda ansågs vara de skickligaste musikerna i Arnhem Land och var högt aktade både på hemmaplan samt utomlands. Efter Djolis bortgång vid mitten av 1990- talet så bildade David Blanasi 1998 den numera världskända gruppen The White Cockatoo Performing Group.

Djoli Laiwonga & David Blanasi

“Bunggul” musiken och rytmerna som används i Öst anses vara betydligt mer avancerade och varierande vad det gäller svårighetsgrad än i övriga Arnhem Land. Något som historiskt vittnar om att man i dessa trakter hos “Yolngu” folken förmodligen har använt sig av instrumentet en längre tid än i övriga Arnhem Land.

Majoriteten av de instrument som skapas i Östra Arnhem Land är gjorda av Eukalyptus arten “Gadayka”, (Stringybark E. tetrodonta). Detta är den dominerande eukalyptus arten i området. Även eukalyptus arten “Gungurru”, (Woolybutt, E. Miniata) används, men inte alls i lika stor utsträckning. “Gadayaka”, (Stringybark E. tetrodonta) används till så stor del som 97 %. Man använder helst “Gadayka” av den anledning att den växer med en naturligt stor Bell, (Klocka) något som innebär ett stort utblås på instrumentet, vilket förstärker ljudet till en viss del.

Hos “Jawoyn” folken, öster om Katherine och i västra Arnhem Land så skapas de flesta instrumenten av Eukalyptus arten “Scarlet Gum”, (E. Phonecia).

Även konsten som pryder instrumenten skiljer sig åt, i öst målar man ofta linjer vid botten, mitten och toppen av instrumentet, linjerna symboliserar klanen man tillhör. Symboler och målningar med totemdjur och växter på instrumenten förekommer i både öst och väst. I väst är de så kallade “Rarrk” målningarna vanligt förekommande. “Rarrk” stilen, även kallat “cross hatch” består av parallella linjer som bildar ett vackert rutmönster.

Färgen man använder skapas av ockra, man mal stenar till grus mot marken, därefter blandar man gruset med vatten och stärkelse, idag används trälim, förr i tiden kunde det vara äggula, koda eller liknande material från naturen. Penslar tillverkas av grässtrån där man skalar fram fibrerna i strået.

Det finns enligt professor Trevor Jones ca 45 olika Aboriginska benämningar för didjeridu förutom Mago och Yidaki beroende på vilken by eller vilket område man besöker. På Groote Eyland säger man “Yiraga”. I Kakadu kallas det i vissa områden för “Garnbak”, exempel på andra namn i olika områden är “Martba” vid Alligator River, “Artawirr” i Katherine, “Kurmur” vid Roebourne och “Wuyimba” vid Cobourg Peninsula för att nämna några.

Instrumentets ursprungliga användningsområde är Arnhem Land och hos folken i dess närhet. Hos de andra olika Aboriginska folken och stammarna i övriga Australien, exempelvis i områdena kring storstäderna Sydney, Melbourne och Perth så är didjeridu historiskt sett lika främmande som en panflöjt i traditionell svensk folkmusik. I nordöstra Kimberley, ett område som ligger i nord västra Australien och som är hem för bland andra “Bardi”, “Ungarinyin”, “Worora” och “Wunamba” folken tros instrumentet ha kommit först vid början av 1900-talet. Här används det vanligtvis endast vid icke religiösa tillställningar, musikstilen kallas för “Wangga” och precis som i västra Arnhem Land används ingen överton och spelstilen påminner starkt om “Gunbork”.

Aboriginerna i den nordvästra delen av Norra Territoriet, som inkluderar Darwin, Port Keats, The Daly River och områdena i dess närhet har även de en teknik som är stilmässigt lik den i västra Arnhem Land, dock utan att vara lika utvecklad.

I nordcentrala Arnhem Lands ligger den Aboriginska byn Ramingining, de traditionella folken här kallas “Djinang”- och “Djinba”. Här använder man ibland övertonen i rytmerna, fast inte på samma snabba sätt som i öst. Den musikaliska strukturen hos “Djinang” och “Djinba” klanen bygger på en repetition av grundrytmen med betoning på metronomiska övertons stötar.

Nordöstra Arnhem Land är hemlandet för “Yolngu” folket, här är instrumentet utvecklat till det absolut yttersta. I modern tid har gruppen Yothu Yind och Djalu Gurruwiwi haft stor del i att popularisera instrumentet Yidaki världen över.

På Groote Eylandt är “Yiraga” instrumenten oftast tillverkad av “Eucalyptus Tetradonta”, ibland används även “Mabunda” (Kust Hibiskus), samt “Aiyangbarda” (Eucalyptus Ferrugines). Groote Eylandt är ett kulturellt och musikaliskt mångfaldigt område, ett resultat av en stark social kontakt med det närliggande fastlandet. Folket på Groote Eylandt kallas för “Wanindiljaugwa”. Instrumenten på Groote Eylandt är som regel av högsta kvalitet och speltekniken på ön är bland den mest avancerade och högst utvecklade i hela Australien. Övertonerna används till snabba trumliknande effekter.

Folket kring Roper River i södra Arnhem Land kallas för “Nunggubuyu”, här finns ca åtta olika klangrupper vid namn “Mangurra”, “Murrungun”, “Nundhirribala”, “Wurramara”, “Ngalmi”, “Nunggarrgarlu”, “Nunggumajbarr”, och “Numamurdirdi”. Klanerna är indelade i två moietys, “Mandirrija” (motsvarigheten till Yirritja) och “Mandhayung” (motsvarigheten till Dhuwa). “Nunggubuyu” folket har nära band med “Yolngu” i nordöstra Arnhem Land samt med “Wanindiljaugwa” på Groote Eylandt. Användandet av didjeridu är inte så väldokumenterat i området men det finns bevis på att det använts traditionellt hos vissa av klanerna.

Vid Mornington Island som är beläget vid Gulf of Carpentaria bor “Lardil”, “Yangkal” och “Kaiadilt” folken, instrumentet tros ha kommit hit runt 1930, då som ett resultat efter besök av missionärernas båt The Morning Star. Instrumentet blev så småningom en del av de lokala ceremonierna, spelstilen är inspirerade av öst och man använder sig av övertoner, dock utan att vara lika avancerad som i öst. De vanligaste materialen för instrumenttillverkning är “Kurrburu”, (Acacia sp.) och “Ironwood”, (Erythropleum chlorostachys).

I Queensland är fynd av äldre didjeridus väldigt sällsynt och instrumentet nådde troligtvis områdena i norra Queensland först vid början av 1800-talet. Didjeridu kallades lokalt för “Yiki-Yiki”. Dessa instrument var ofta längre än de som traditionellt används i övriga Australien, ett typiskt instrument var ca 2,5 meter långt. Det finns tyvärr inga kända fältinspelningar med “Yiki-Yiki” och man känner därför inte till detaljerna kring speltekniken och om övertonen användes.

Spridningen av instrumentet i modern tid har inneburit att till och med “Arrernte” folket från Alice Springs där man traditionellt sett inte använder didjeridu har ett eget namn för instrumentet, “Ilpirra”, just detta namn tros härstamma från benämningen på deras “emu decoy”, ett kort rör som man slog handflatan mot för att vid jakt på så sätt härma emuns läte. “Pintupi”folket i Centrala Australien kallar didjeridu för “Paampu”. I norra Arnhem Land är även “Bamboo” ett vanligt förekommande namn för instrumentet, och då även om instrumentet inte är gjort av bambu. Något som vittnar om att det förr i tiden var vanligt med instrument tillverkade av bambu, faktum är att vissa äldre Aboriginer som exempelvis David Yirrindili från White Cockatoo ofta kallar didjeriduspelaren för “bambooman”.

Djalu Gurruwiwi Foto: Lars Wallin