10/4 – 3/5 -11 På Turné i Australien
Följ med det svenska rockbandet Lars Wallin & The TribeLars från kust till kust i Australien. 11 spelningar i allt från legendariska rockklubbar, vardagsrum till mytomspunna skivaffärer.

Antar att jag inte är ensam om problemet, att somna alltså när man ska upp mitt i natten för avfärd till en flygplats, man får inte försova sig! Funderade ett tag på om jag skulle återge inledningen om resan, men här är den. Vi står utanför mitt hus i de centrala delarna av staden. Vår trummis som åkt upp från Genarp, Skåne, har sovit på min soffa. Klockan är 04.30 och de enda som är ute är tidningsbuden. Vi skulle få skjuts till Landvetter av en av våra crewkillars brorsa. Det går 5 minuter som blir 10, vi skruvar nervöst på oss. Det ringer i telefonen, en av de andra crewkillarna ringer, var är dom? Peter, basisten ringer, ”fan det är ingen som svarar i telefonen” berättar han, det går 20 min. Vi får ta en taxi, vi lägger 500 var, vi kan ju inte missa planet förslår jag. Basisten ringer igen, ”jag har fått tag på dem”. En halvtimma försenade kommer så skjutsen bestående av två bröder som firat den stundande resan så hårt att de inte hört alarmen. Det slutar inte där, precis när vi närmat oss stadsgränsen meddelar Martin vår crewkille att han glömt sin plånbok, panik! Vi hinner inte vända, jo vi måste… Snabbt tillbaks, Peter följer med in för att leta, de hittar den inte! Iväg igen, E6 ligger öde och vi närmar oss Göteborg i rask takt. Incheckningen går utan problem, puh, vi är på väg.

Kalendern visar den 10 april när vår flight lyfter mot Heathrow, London. Vi har några timmar att slå ihjäl innan vi kliver ombord på Qantas gigantiska Air bus. Samma flight vars motor i november 2010 förövrigt exploderade och man tvingades nödlanda i Singapore, dit vi nu var på väg.
Flighten till Singapore tar ca 12 timmar, timmar som fylldes av film, mat, vin, lite sömn följt av mer film och vin, fasen det kändes som om jag var på en filmfestival, såg 5 filmer innan vi landade. Visst är det segt, men det går förvånansvärt bra att tillbringa så många timmar i en flygstol, det handlar väl om inställning gissar jag, jag är på filmfestival!

Beroende på hur man ser det, tur eller otur (Hade gärna stannat några timmar för en drink på Raffles eller något liknande), så var väntan i Singapore knappt en timma innan det var dags för nästa flight mot Perth, Western Australia. Next stop Australia, det kittlade i kroppen av förväntan. Även om det här var min åttonde resa till landet Down Under så var det första gången i form av turné med Lars Wallin & The TribeLars. Ett band bestående av undertecknad samt vår basist Peter Hansson, cajon-trummisen Thorolf Andersson samt vårt Crew bestående av Martin Wennerberg och Lars Kongstad. Själv spelar jag gitarr, didjeridu samt står för sången, mitt namn Lars Wallin.

PERTH, MARGARET RIVER, BUNBURY
Framme i Perth vandrade blicken runt för att se om våra vänner var på plats för att möta oss, det var dom inte! Jag ringde upp vår vän Glenn Musto som tyvärr var för upptagen för att möta oss och vi bestämde därför att vi skulle ta oss in till stan själva och höras senare. Vi gick fram till informationsdisken för att få tips om bra hostel, kvinnan visade oss en karta och pekade ut de populäraste vandrarhemmen. Vi valde det med bäst namn, Coolibah! Vi ropade in en maxitaxi och bad chauffören köra oss till Coolibah på 194 Brisbane Street i Norhtbride, Perth. Ett trevligt litet vandrarhem med helt ok standard, här fanns allt vi behövde. De allra flesta av de övriga gästerna var irländska eller engelska byggnadsarbetare. Efter att vi installerat oss, duschat bort ett dygn i flygplan och hunnit inta en kall VB så kom våra australiska vänner Glenn Musto och Matt från bandet College Fall. Bandet som vi skulle turnera tillsammans med. Det blev ett kärt återseende med snack, skratt och kalla öl, vädret var förresten riktigt skönt, ca 20 grader och sommarkväll (höst förvisso i Perth, men som en svensk sommarkväll, ni vet) Om nu någon undrar hur ett litet obskyrt band från Uddevalla lyckas få till en landsomfattande turné i Australien så är bakgrunden följande. Vi har visserligen släppt två plattor och turnérat en hel del i Europa, men det var när jag var och spelade i Danmark i samband med konstutställningen Sculptures by the sea som jag träffade College Fall. De berättade att de skulle till Finland och spela och allstå resa genom Sverige. Jag bjöd in bandet till en spelning i Uddevalla veckan efteråt, de stannade kvar nästan en hel vecka i min lägenhet och vi blev goda vänner. Vi pratade om en gemensam turné och voilá, med hjälp av sitt skivbolag i Melbourne och hårt arbete satte de ihop den nu stundande Australienturnén.

Det var mitt första besök i Perth så vi tog tillfället i akt att göra allt en turist bör göra, vi åkte de ”hop on and off” bussarna, besökte den vackra Kings Park. Vi fotograferad Bell tower, hängde i nöjeskvarteret Northbridge mm mm. Tidigt på morgonen den 13 april (Nåväl 09.00) var det dags för en radiointervju på RTR FM med Peter Barr, kul och även lite nervöst att berätta om sig själv och sin musik. En känsla som minst sagt väcktes till liv senare på kvällen när vi klev in på The Paddington Ale House, 141 Scarborough Bch Road, Mt Hawtorn. Shit stället var smockfullt av, vad ska vi kalla det, macho killar som var så macho att det nästan blev en parodi, anabola musklerna svällde under trånga t-shirts samtidigt som de laddade inför kvällen boxningsmatch på storbildskärmen. Hmm, hur ska det här gå, lira protestlåtar och sjunga om kärlek och rättvisa, fan vi vågade knappt titta på dem. Det var dock underhållande att se spektaklet, männen, jo det var till 99% endast män i lokalen vrålade mellan ölklunkarna så fort ett slag tog där det skulle. Det kändes som att befinna sig på Colloseum i Rom. Efter matchen försvann de allra flesta ut till sina pickup-bilar, kvar satt de taniga, ha ha musikintresserade. Kul som fasen att göra första spelningen i Australien, det gick helt ok och vi kom undan med livet i behåll. Kul att få se College Fall på scenen igen också. Det här var första gången jag såg dem med full sättning. I Europa hade de uppträtt som en duo med Glenn på gitarr och sång, hans flickvän Jodie Lee Bartlett på keyboard och sång. Nu spelade Jodies bror Simon trummor och Matt bas. Bandet är ursprungligen från Perth men Jodie och Glenn flyttade för något år sedan till Melbourne. Det var därför många gamla vänner som dök upp på spelningen.

Några av de andra gästerna på vårt vandrarhem, byggnadsarbetarna, dök upp på vår nästa spelning som ägde rum den 14 april på Mustang Bar, 46 Lake St i Northbridge. Denna spelning kunde ha slutat med förskräckelse, i sista låten gav vår basist mig en rejäl tackling i ryggen och jag föll som en fura, neddragandes stativ med didjeridu, mikrofon mm pladask i golvet framför scenen.
Allt jag hade i tankarna var att rädda den lånade gitarren som hade ett värde av 20.000 laxar!
Ett utspel som uppskattades till den milda grad att en av de irländska arbetarna genast begav sig till baren för inköp av champagne och öl! Det blev en rejäl bula på armen, en arm som som tur var höll. De följande dagen spenderande vi med diverse utflykter. Vi reste bla till det vackra Fremantle som ligger ca 30 minuters tågresa bort. Här kikade vi bland annat på den berömda statyn av Bon Scott den fd AC/DC sångaren, besökte även en fantastisk second hand skivaffär ”the Record Finder” på 87 High Street där jag gjorde ett riktigt fynd. Jag fick tag i en vinyl från 1972 där didjeridu-legenden David Blanasi uppträder tillsammans med Rolf Harris i Opera Huset, hade ingen aning om att det fanns en inspelning av detta, vilket fynd!

Den 15 april reste vi i 3 bilar söderut mot Margaret River, ett av de kändaste vindistrikten i Australien. Jag och vår crewkille Kongstad åkte med College Falls basist Matt, i takt med att vi närmaste oss Margaret River blev naturen allt vackrare, vi passerade fält av vinrankor och skyltar som stolt visade mot vingård efter vingård. Jag kikade efter skylten till Xanadu som tillverkar ett av mina favoritviner Next of Kin, bakom det konstiga namnet döljer sig en cabernet sauvignon av bästa sort. I Margaret River uppträdde vi på ett av de allra bästa ställena jag någonsin uppträtt på, The Settlers på 114 Bussel Hwy. Här har de allra flesta australiska banden oavsett storlek uppträtt, något alla affischer som hängde på väggarna vittnade om. Maten var fantastisk, drycken, vinlistan, lokalen, för att inte tala om vårt boende, vi fick ett helt hus för oss själva.
Spelningen var vår bästa hittills, att spela så gott som varje dag gör förstås att man blir allt tajtare. Extra kul att det var ett gäng svenska surfare i publiken som stojade och dansade. Natten blev lång i goda vänners lag.

Efter relativt tidigt morgonkaffe tog Matt med oss på en biltur till stränderna och flodens öppning, vilka vyer! Efter frukost reste vi norrut ca 1 timma mot den lilla staden Bunbury. Jodie’s hemstad. Här inkvarterades vi hemma hos hennes föräldrar, familjen Bartlett på 7 Hudson Road. Efter det att vi rullat ut sovsäckar och gjort oss bekanta med familjen så promenerade vi till stranden för ett dopp i den Indiska Oceanen. Stranden var helt underbar, stora vågor sköljde oavbrutet över den andlösa och öde sandstranden, ett paradis! Den 16 april hade vi musikjam och pizzakväll hemma hos några gamla vänner till Glenn och Jodie i den lilla förorten Dalyellup. Vi fyllde vår Esky till bredden med öl, is, vin och snacks. Det blev en lång natt med mycket livemusik i garaget. Sista spelningen i Perth var på anrika Broken Hill Hotel, 314 Albany Highway. En spelning som jag genomförde solo då det var något av en lunchspelning och ägaren ville att det skulle vara lite som bakgrundsmusik antar jag. Han sa vänligen bestämt nej till trummor och bas. De andra i bandet beslutade sig för att gå till museet som hade premiär för en AC/DC utställning. Efter det att jag spelat uppträdde College Fall, även de utan bas och trummor med två set. Vi passade förresten även på att besöka Glenns far, en klassisk Aussie av den gamla stammen som bjöd på öl i sin trädgård.

MELBOURNE
Den 18 april flög vi till Melbourne där vi möttes av min gamla vän Geoff Toll och hans dotter Angelique. Melbourne är en stor stad med ca 4 miljoner invånare, helt osannolikt med andra ord att Glenn och Jodie bodde i samma förortsområde, Preston, som Geoff, på gångavstånd dessutom! Jag och Thorolf inkvarterades hemma hos Geoff och hans familj på Sylvester Grove 6, de andra inkvarterades på Raglan Street. Otroligt kul att återse Geoff som jag rest världen runt tillsammans med i samband med den aboriginska gruppen The White Cockatoos turnéer. Vi hade vårt första samarbete för över 10 år sedan, förutom att vi rest runt i världen tillsammans har vi även varit turistguider i Arnhem land, resor där en liten grupp har fått bo hos aboriginer. Jag hade med mig presenter till hans barn som jag inte sett på 4 år, en liten leksaksbil C70, vad annars, (den byggs ju i min hemstad Uddevalla), och ett armband av det svenska märket Snö. Presenterna var mycket uppskattade. I Melbourne besökte vi city förstås, fotograferade centralstationen Flinder Street Station, vi besökte underbara St Kilda med stranden, serveringarna och klassiska Luna Park.

Vi var på Australian Rules fotboll och såg en div 2 match i den såkallade AFL ligan mellan Northern Bullants och Port Melbourne, galet kul, framför allt att lyssna till de gråhåriga damerna i 70 – års åldern som skrek okvädningsord till spelarna. Ord så grova att de inte går att återge, men det handlade om mannens område nedanför bältet, både där fram och bak. Vi hade tre spelningar inbokade i Melbourne, den första på legendariska The Espy som är Australiens äldsta rockklubb, mäktigt. Shit vilket coolt ställe, ett måste om ni är i Melbourne, The Esplanade som det egentligen heter ligger på 11 The Esplanade, St Kilda. Otroligt vacker inredning med gamla soffor, fåtöljer, öppen spis mm. Geoff gästade oss som extra trummis på spelningen, vi hade som hastigast repat i hans vardagsrum så att han hade något hum om låtarna. The Espy har varit igång sedan 1878.

Följande kväll besökte vi en av de bästa restaurangerna jag någonsin varit på, Vegie Bar på 380 Brunswick St, Fitzroy, vegiebar.com.au. Rekommenderas varmt, fast boka gärna bord innan då det nästan alltid är fullsatt. Melbourne är en myllrande stad med ett enormt utbud av klubbar, restauranger, ett skönt ställe att tillbringa en vecka på med andra ord och vi njöt av varenda minut. Fredagen den 19 tillbringade vi i Glenn Mustos studio för inspelning av vår nya singel ”Victoria”, Glenn är en fantastisk producent och hittade direkt det sound vi var ute efter, kvällen avslutades med Barbq i deras trädgård dit flera vänner och grannar anslöt, ”Victoria” gick på repeat och lovorden haglade, ”fantastisk låt”, ”Snart på Triple J” osv. Vi slickade i oss av beröm och god mat. Lördagen den 23 april var det dags för spelning på The Retreat på 280 Sydney Rd i Brunswick, förbaskat coolt ställe även det. The Retreat har en levande livescen och en riktigt grym Beer garden. Extra kul denna kväll var att vår svenska polare Sverker flög ner från Sydney för att ta en öl eller två med oss. Han hade fått påskledigt från sitt jobb som animatör för den kommande filmen Happy feets.

Söndag den 24 april spelade vi på Bon Scott’s (AC-DC sångaren) son Dave Stevens ställe Pure Pop Records, 221 Barkly St i St Kilda, kanske det mysigaste stället vi spelat på, en mix av skivaffär (Vinyl) bar, och liveställe, litet, trångt och som sagt mysigt med en grym atmosfär och själ. Inte blev det sämre av att de serverade några av de godaste pizzorna jag någonsin smakat, och då ska ni veta att jag är kräsen. Min dotter är halvitalienska så jag har tillbringat mycket tid i pizzornas hemland. Alla pizzorna på menyn var vegetariska, helt fantastiskt för en vegetarian som mig själv. Extra kul med helt nya idéer vad det gällde vad man kan ha på en pizza, groddar, skivad potatis, broccoli osv. Se även mr-natural-pizza.com. I Melbourne hann vi även med en liten utflykt till en nationalpark för att kika på kängurus, emus mm. Vi besökte givetvis stadens kanske bästa skivaffär Off The Hip på Basement, 383 Flinders Lane. Något av ett mecka för alla som gillar garagerock. För egen del så inleddes varje morgon av att jag väcktes ur min sömn i soffan i vardagsrummet av yngste sonen Julian för att se på barnprogrammet Thomas & Friends, detta oavsett hur sent det blivit kvällen innan! Dottern Angelique hängde med oss överallt, på stan, i studion, på spelning, hur kul som helst.

SYDNEY
Den 25 april lyfte planet mot Sydney, världens kanske vackraste stad. Vi tog en så kallad maxitaxi till vår vän Sverker på King Street i Newtown, ett riktigt coolt område. Sverker var fortfarande på jobbet så vi inledde med ett antal öl på The Sandringham Hotel där några band lirade senare på kvällen. Första natten tillbringade vi i Sverkers lilla etta, jag låg på golvet i hallen inlindan i en filt från Qantas.
Det är skillnad på hur Rolling Stones bor och hur Lars Wallin & The TribeLars bor om ni förstår vad jag menar. Längtan till en madrass gjorde att vi följande dag flyttade över till The Excelsior, legendarisk rockklubb och vandrarhem på 64 Foveux St i Surry Hills. Två veckor senare skulle denna legendariska klubb förvandlas till modern Tapas bar, trist om ni frågar mig. Rob Younger och hans band The New Christs var sist ut, ett värdigt slut för en rockklubb i Sydney. Vi bodde i ett i ärlighetens namn ganska sunkigt rum med 3 våningssängar där mögeldoften låg tung.

Skönt då med en utflykt till Manley beach, vilket inkluderar en båttur där man passerar både Sydney Harbour Bridge och Opera huset. Tillbaks i Circular Quay tog taxi till det mytomspunna Bondi beach, vi promenerade the beach walk till stranden Tamarama och sedan vidare till stranden Bronte, en vacker promenad som varmt rekommenderas! Första spelningen i Sydney var enligt vårt spelschema ett så kallat ”private house party” i Lamo’s house i Aartamon. Vi hade ingen aning vad det var för ställe eller vem som bodde där. Kan erkänna att vi såg väldigt frågande ut när taxin släppte av oss i ett fashionabelt villaområde, hmm här är adressen, 28 Tindale Rd, kan inte vara rätt men vi får väl ringa på. Det var Jodie som öppnade så visst hade vi hamnat rätt. I det stora vardagsrummet på baksidan av huset hade värden Dave fixat i ordning ett PA, skjutdörrarna mot trädgården var öppna, där fanns pool, basket, låda efter låda ”Esky’s” fyllda med fina viner, öl och cider, där fanns givetvis även den obligatoriska grillen. Stället var hur soft som helst. Det visade sig att husets ägare var ett gigantiskt fan av College Fall och hade året innan flugit in gruppen för en spelning på sin 50 års dag. Nu hade han bjudit massor av grannar och vänner, stämningen var på topp, otroligt trevliga människor, vilken dag det blev. Vår spelning blev en av mina personliga höjdpunkter, framför allt när alla gästerna sjöng med i texter jag knåpat ihop hemma på Asplundsgatan i lilla Uddevalla. Vi stannade tills det blev sent och njöt av god mat och trevliga människor. Australien när det är som bäst, barbq, öl och musik.
Kvällen efter spelade vi på The Excelcior, en ära att få uppträda på samma plats som halva min skivsamling har spelat på. I princip alla som varit på partyt kvällen innan slöt upp och stämningen vi mycket god även denna kväll. Vi gjorde en riktigt bra spelning om ni frågar mig, oj vad svårt det är förresten att skriva om sig själv, men vi var bra, lovar.

Vädret var inte det bästa under vår vistelse i Sydney, en mix av skurar och sol, utom den sista dagen då himlen öppnade sig och regnet fullständigt vräkte ner, ganska skönt i det läget att kliva på planet med sikte Norra Territoriet och Darwin.

Darwin
I Darwin, där det precis som förväntat var blå himmel, sol och ca 30 grader varmt tog vi taxi till vår svenska vän Mats på 31 Stobo Crescent i förorten Aalawa. Mats var förresten på plats och mötte oss på flygplatsen så den här gången behövdes ingen maxitaxi. Vår vistelse i Darwin blev helt underbar, värmen gör att man slår av på takten, allt blir rejält laid back. Vår tajming var perfekt, vi anlände till premiären av Mindil beach market, en marknad som namnet avslöjar äger rum på Mindil beach. Kvällen avslutades med ett mäktigt fyrverkeri, något vi avnjöt med god mat och kall öl på stranden. Det blev en hel del fester, då vi beslöt oss för att fira Kingstons (Vår roadie Lars Kongstad) födelsedag med tårta och allt, varje dag! Vi gjorde vårt bästa för att statistiken för Darwin som världen mest öldrickande stad skulle stå sig. Vi gjorde staden som man säger, besökte Casuarina shopping center där vi likt lokalborna kunde kyla ner oss.

Vi besökte stadens museum, stranden, souvenirbutiker och så kallade bottle shops. Jag besökte även Mats arbetsplats, Basilhalledition där de arbetar med tryck av aboriginsk konst. Vi lagade mat på kvällarna och spelade musik under den stjärnklara himmeln.
I Darwin uppträdde vi på klubben The Happy Yes på 12 Smith St, Browns Mart. Peter, vår basists avslutning pratar de förmodligen fortfarande om, hans bas flög genom rummet och landade med ett brak som fick avsluta vår turne i Australien, en drömturné och som varit helt sagolikt kul. Näst sista dagen besökte vi Lichtfield Park där vi badade i vattenfall, hade picknick och såg både orm och känguru. Vår turné var till ända, en fantastisk resa med musik och möten människor emellan, livet när det är som bäst. Vi ses snart igen….

Lars Wallin

Kategorier:AUSTRALIEN, LARS WALLIN & THE TRIBELARS, RESOR