Australienresan, Arnhem Land NT 2002


Arnhem Land, Australien – 2002
David Blanasi Tribute Festival

En gång om året reser vi till Arnhem Land i Norra Territoriet i Australien för att besöka våra Aboriginska vänner och familjer (Enligt det aboriginska skinname systemet). Mitt skinname är bangardi, ett av 8st i ett mycket komplicerat och invecklat system.
Då vi vill att fler ska få uppleva och ta lärdom av dessa härliga möten erbjuder vi ett begränsat antal personer att få följa med på våra resor. Samtidigt bjuder vi varje år in The White Cockatoo Performing Group till Europa, på så vis får vi ett kulturellt utbyte som båda har stor glädje av. 4 juni -02 möttes årets resenärer utanför Maleluca Backpacker på Mitchell Street i Darwin, NT Australia. Vår grupp bestod av en 67 årig pensionärs kvinna från Manhattan i New York, en 17 student tjej från Åbo, Finland, en 50 årig universitets lärare från Melbourne samt en 40 årig socialarbetare från Tromsö i nord Norge. Från Sverige kom en 50 årig ingenjör från Malmö, en 20 årig student från Falun samt en 40 årig lagerarbetare från Tomelilla.

Framför oss väntade en resa djupt in i Aboriginernas land Arnhem Land, ett område större än Irland. Vårt slutmål var deltagandet i den stora hyllningsfestivalen till David Blanasi, didjeridu mästaren som mystiskt försvann i augusti -01. Efter att ha packat våra 4wd bilar med ryggsäckar, vattendunkar etc begav vi oss till utkanterna av Darwin. Vi vek av in på en liten grusväg för att möta Joe samt Darryl som tillsammans med Aboriginer från Maningrida slått läger vid Darwins utkanter. Joe Watson är en av de nya yngre sångarna som plockats upp av de äldste för att föra traditionerna vidare. Darryl Dikarrna har tagit över David Blanasi’s roll som didjeridu master och är nu en av Arnhem Lands viktigaste didjeridu spelare. Darryl medverkar vid så gott som alla stora corroboree’s som äger rum i västra Arnhem land, initieringar, begravningar mm. Tillsammans begav vi oss mot Maningrida Community, där vi skulle hämta upp övriga deltagare i The White Cockatoo Performing Group.

På vår resa stannade vi till vid Ubir Rock för att bevittna några av världens vackraste klippmålningar, landskapet runt klippan är magiskt vackert. Vi rastade i Jabiru där alla vatten och mat förråd fylldes på. Efter det att man korsat East Alligator River väntar det gigantiska och myomspunna Arnhem Land, här är det också slut på asfaltsvägarna och de röda grusvägarna tar vid. För att få resa in här behöver man ett personligt tillstånd av den aboriginska community man ska besöka, Arnhem Land är Aboriginskt land. Ett fantastiskt vackert landskap möter oss på resan ju längre in i området vi reser. Arnhem Land Escarpment med sina fantastiska klippor reser sig upp ur landskapet. Vi kör mil efter mil utan att möta någon bil, fågelflockar lyfter mot den klarblå skyn och ett stort damm moln sprids efter bilarna.

Vid skymningen rastade vi vid en av de alla floder som vi körde igenom, en lägereld tändes där vi lagade mat och kokade vatten till te och kaffe. Det är svårt att i ord beskriva känslan, över oss öppnade sig en stjärnklar himmel och en behaglig känsla spred sig i kroppen över att befinna sig i detta tidslösa land. Här finns ingenting som stör, inga föroreningar, inga elektriska fält, inga bilar, inga byggnader, bara naturen så som den sett ut i tusentals år.

I kvällsmörkret fortsatte vi resan norrut mot Maningrida, vi stannade till strax utanför samhället för att övernatta vid Ginda Outstation. Resan tog oss nästan 10 timmar. Efter att vi slått läger och tänt våra eldar, skjutsade jag in Darryl, Joe och hans Mamma samt syster Nicki som rest med oss från Darwin till Manigrida. Under natten sov vi i våra swags (Speciell australisk sovsäck) under en bar himmel. I gryningen vaknade jag av fågelsång och solens strålar som spreds igenom träden runt lägerplatsen. Efter en god frukost som tillagats på elden reste vi alla in till Maningrida för att hämta våra vänner i WC. Det blev många kära återseenden. Först mötte vi David Yirindill, som skrattade hjärtligt när han fick syn på mig, vi hade året innan rest runt i Norden under WC’s turne, tänk att du här sa han och kramade mig. Tillsammans med Jack Nawalill äger dessa män två white cockatoo corroboree, inför årets kommande turne var det tänkt att Jack skulle medverka tillsammans med Joe, WC försöker hela tiden slussa in nya medlemmar för att på traditionellt vis föra vidare sina urgamla traitioner. Vi hämtade upp min bror (enligt det aboriginska släktskapet med s.k skin-names) Thomas Laiwonga, vars farfar är legenden Jolly Laiwonga som också presenterade sin familj. Vi mötte Mick Marrawa och hans familj, Darryl visade sin bostad.

Maningrida Community ligger väldigt vackert med havet alldeles utanför. När alla var samlade reste vi söderut mot Jack Nawalills outstation Bolkdjam. Jack är traditionell landägare och även ägare av white cockatoo corroboree. Vi stannade över natten på Bolkdjam, Jack tog med oss ut i bushen där vi högg ned material till varsin didjeridu. Efter att vi arbetat på våra instrument började vi tillaga vår kvällsmat över elden. Vi bjöd alla invånarna på stationen på mat. Kvällen avslutades med att vi satt i en stor ring och lyssnade till Jack och Joe som sjöng medans Darryl spelade didjeridu. Barnen dansade för oss och till alla lokalbors förtjusning bjöd även vi balanda på en dans uppvisning de sent ska glömma. Till tonerna av Jack, Joe och Darryl, struttade vi omkring och försökte dansa på aboriginskt vis. Alla vek sig av skratt till synen vår s.k dans.

Vi sov återigen under en stjärnklar himmel i våra swags. Nästa morgon fortsatte vi vårt arbete med didjeridu instrumenten. Barken ska av, väggarna tunnas, innehållet karvas ur. Belöningen kom dock när vi senare vandrade iväg genom bushen mot en flod, här öppnade sig återigen ett paradis. Barnen hoppade och slog volter från sanddynerna ner i vattnet, man fick nypa sig i armen för att inse att det faktiskt var verklighet och inte ett vykort man bevittnade. Vilken underbar plats att växa upp på, fyllt av kärlek och gemenskap.

På eftermiddagen började vi vår resa söderut genom Arnhem land. Vi fick höra historier om landskapet och olika drömtidsberättelser. Sent på kvällen nådde vi fram till Jim Jim Billabong där vi slog läger för natten. Återigen väntade en natt under bar himmel.

Efter frukost som tillagats över elden reste vi så vidare förbi Jabiru, när vi nått fram till Mary River Waterhouse tog vi rast och njöt av flera Iced Coffee. Några timmar senare körde vi in i Katherine där vi provianterade. Strax därefter var vi så framme i Barunga Community, där hyllningsfestivlen skulle äga rum. Vår läger växte snabbt då allt fler familjer anslöt till White Cockatoo som var huvudattraktion under festivalen. Gruppen bildades 1997 av David Balansi.

Efter ett mycket rörande öppningstal med många tårar av Blanasi’s släkt vandrade White Cockatoo med Jack Nawalill i spetsen mot scen området. Synen var mycket mäktig, en stor grupp dansare bestående av både män och kvinnor hade anslutit för att hylla Blanasi. Det blev en parad som skapade gåshud på kroppen. Över 4500 personer bevittnade hur WhiteCockatoo, västra Arnhem Lands viktigaste grupp steg upp på scenen. I sanden framför bildade kvinnorna en cirkel, i cirkeln bjöd männen på danser från drömtiden. Kvinnorna dansade vid sina positioner och inramningen var magisk. Jag har aldrig sett Thomas Laiwonga, vars farfar var Jolly Laiwonga, David Blanasi’s legendariske sångpartner dansa så kraftfullt. Mick Marrawa, Horrace Walla Walla, Solomon mfl dansade och hyllade ”the old man” så att dammet rök till tonerna av Darryl Dikarrna’s didjeridu gunbork rytmer och Jack och Joe’s sånger.

David Blanasi förtjänar alla hyllningar, det är inte alla som förstår vilken stor man han var. Redan 1952 gjorde han sin första turne. 1962 var han i England och framträdde i TV tillsammans med Rolf Harris. Blanasi turnerade sedan runt hela världen, sista utlandturnen var 2000 då bla Sverige besöktes. Sista framträdandet var vid Womad Festival i Adelaide 2001. Bara veckor innan han försvann guidade han oss runt i bushen utanför sitt hem i Wugularr för att lära oss om instrumentet didjeridu.

När vi vid vår camp i Barunga satt runt eldarna spelade Darryl och Joe sjöng för oss, publiken växte snabbt. På Lördags förmiddagen träffade vi även Jeromy från gruppen Resonance som numera bodde och arbetade i Yirrikala, han hade med sig ett stort antal didjeridu’s så vi blev självklart kvar runt hans plats för att provspela.

På Söndags förmiddagen reste vi in mot Wugularr där vi passerade Blanasi’s hem. Vi besökte Beswick Falls och The Mimi pool, platsen där vissa hävdar att Jolly håller fast David i klipporna. Jack Nawalill har sagt att om tillräckligt kraftfulla sångare samlas så kan man vi en månlös natt sjunga ut Blanasi ur klipporna. Med tillstånd av Wugularr Communtiy så badade vi vid vattenfallet och simmade över den vackra sjön. Platsen ligger så otillgänglig att här nästan aldrig är några människor. Det går inte att ta sig hit utan lokalkännedom, 4wd samt tillstånd av Wugularr Community. En av de vackraste platserna på jorden, jag lovar.

På Måndags morgonen reste halva gruppen tillbaks mot Darwin, själv rattade jag den andra bilen på tillbaks mot Maningrida, en resa på drygt 75 mil. Efter en lång resa genom den vackra naturen övernattade vi vid Bolkdjam. Vi hade köpt leksaker i Katherine till barnen på stationen, något som uppskattades mycket. Efter att ha sagt BoBo (Farväl) till våra vänner reste jag och min gode vän Geoff tillbaka mot Darwin, vi stannade till vid Nourlangie Rock för att bevittna klippmålningen av Namarggon (the lightning man).

I Darwin besökte vi tillsammans med vår grupp alla didjeridu affärer, museumet och den härliga Mindle Beach market. Det är alltid något på gång i Darwin, denna gång fick vi se Shellie Morris och Jodi Cockatoo uppträda i föreställningen ”The Inland Sea”, vi såg Roby Hunter på konsert i Browns Mart, samt Shellie live i raintree park vid the Mall.

Vill du följa med på nästa resa där du på ett unikt sätt får tillträde till ett möte med aboriginer ? Kontakta oss tidigt då endast ett begränsat antal av praktiska skäl kan få följa med.



Kategorier:ABORIGINER, AUSTRALIEN, RESOR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: