Didjeridu resa i Arnhem Land, NT, Australia juni 2001.

I eldflammornas sken och dammet som yr från den röda sanden lyckas jag urskilja namnen på tröjorna. Roma, Juventus, Inter… Det är dock ingen fotbollsmatch jag bevittnar, framför mig pågår en corroboree och jag befinner mig i en aboriginsk by belägen i Arnhem Land i Norra Territoriet i Australien.

Wugularr Community är ett litet aboriginskt samhälle med drygt 300 invånare ca 2 timmars resa österut från staden Katherine. Området som vi befinner oss i är aboriginskt territorium och till dessa samhällen behöver man tillstånd för att få tillträde. Det är sent på kvällen där jag sitter i den röda sanden och ser hur befolkningen i byn genomför en initierings ceremoni (corroboree). Anledningen är att en pojke snart ska omskäras som första steg på väg att bli man. På håll ser jag pojken kanske 9år gammal sittandes med sin far vid sin sida, hans kropp är täckt av mönster i vit lera. Gemenskap är ett av intrycken som slår mig, kvinnor och män delar ut damper bröd och nygrillat kött, runt omkring sitter barn, vuxna, gamla och tittar på dansarna. Hela samhället verkar vara involverat i ceremonin som beräknas pågå i 1 vecka. Att det är år 2001 och inte 40 000 år tillbaka i tiden avslöjar endast klädseln hos ungdomarna. Pojkar iklädda fotbollströjor från Italien eller t-shirts med rap artister dansar sida vid sida med de vuxna männen. Männen är traditionellt målade med vit färg gjord av lera på sina kroppar. Avsides dansar en gammal gumma och hennes fårade ansikte är täckt med mönster av vit lera. Två världar möts till rytmerna från sånger, slagpinnar och didjeridu.

Didjeridu
Didjeridu, kanske världens äldsta instrument är anledningen till att jag återigen befinner mig i Australien. Daterad till minst 40 000 år sägs detta instrument ha spelat en viktig roll i den aboriginska skapelse mytologin. Instrumentet förekom ursprungligen endast i Arnhem Land samt de nordöstra delarna av Kimberley. Därefter har det spridits inte bara över hela Australien utan även i hela världen. I Skandinavien finns det t.o.m. en Skandinavisk Didgeridoo Förening. Jag har sedan mitt första besök i Australien 1989 fascinerats allt mer av den aboriginska kulturen och då speciellt detta mytomspunna instrument. Här döljer sig inte bara mänsklighetens äldsta nu existerande kultur utan också den äldsta religionen, den äldsta existerande formen av musik, de första sjömännen, äldsta konsten. Här finns också den mest komplicerade familj struktureringen, uppdelad i skin namn och klaner. Ursprungligen fanns det över 600 olika stammar/folk och 300 olika språk.

Tankarna gick till
Det var med stor förväntan som jag återigen satt på planet till Australien. Mina tankar gick till David Blanasi den nu 76 årige aboriginska mannen som är ansvarig för att ha spridit didjeridu’n utanför Australien. Redan på 1960 talet medverkade han i en TV show i England tillsammans med underhållaren Rolf Harris. Året innan hade vi tidigt på morgonen suttit i soffan hemma i Uddevalla och druckit te. Lägenheten var fylld med aboriginska gäster från Arnhem Land, anledningen var att gruppen The White Cockatoo Performing Group just genomfört ett antal föreställningar i Sverige. Vi samtalade om ett samarbete i framtiden där vi skulle erbjuda intresserade från hela världen att under 1 vecka få besöka och leva i deras hemkommun. På plats skulle man lära sig allt om instrumentet didjeridu. Hugga ned sin egen trädstam, skapa ockra färg, måla instrumentet och till sist också få instruktioner i hur man spelar de gamla rytmerna från sydvästra Arnhem land. På så sätt skulle vi inbringa välbehövliga pengar till communityn. Samtidigt uppstod ytterligare en morot för de unga att lära sig de gamla sångerna och danserna. Chansen att få resa utomlands och samtidigt tjäna pengar har gjort att intresset för den egna kultur ökat bland de unga i Wugularr och Maningrida Community där The White Cockatoo Performing Group varje år rekryterar sina medlemmar.

Samtalet blev verklighet och tillsammans med Wugularr Community och gruppens manager Geoff Toll lyckades vi genomföra en resa som döptes till (Didjeridu resa i Arnhem Land). 12 personer anmälde sig, 4 japaner, 2 australiensare, 1 engelsman och 5 svenskar. Deltagarna flög in till Darwin från resp. land. Mötesplatsen var uteserveringen utanför Chilli’s och Malelukas backpacker på Mitchell Street i Darwin. Därefter väntade resa till Wugularr Community i 2st 4wd bilar Själv anlände jag veckan innan för att tillsammans med min Australiske vän Geoff förbereda resan. Vi tillbringade några dygn i Millner, ett av Darwins vackra förorts områden. En ljuvlig tillvaro för en frusen nordbo, 30 grader varmt året runt.

Vår värd i Darwin, Denise Officer jobbar på ett kontor vid namn Art Back där man ansvarar för konstutställningar och försäljning av Aboriginsk konst i Norra Territoriet.. Denise är även manager för det aboriginska bandet Nabarlek band och tidigare också Sunrize Band. Många aboriginska musiker och artister besökte därför Art Backs kontor för att samtala med Denise. Kontoret var även vår arbetsplats under några dagar och det var många spännande människor man fick hälsa på. Roligast var dock mötet med sångerskan Jody Cockatoo från Yothu Yindi som är det största aboriginska bandet i Australien. Tillsammans med 2 väninnor bjöds jag med hem till hennes lägenhet för ett glas champagne och tjuvlyssning på lite nyinspelad musik från hennes kommande solo projekt, därefter väntade Darwins nattliv. När jag kvällen efter väntade på bussen in till centrum visade det sig att killen som satte sig ned bredvid mig var en av dansarna i Yothu Yindi. Bättre start på resan gick knappast att tänka sig

Aboriginsk Community
Tidigt nästa morgon var det dags för första resan söderut mot den aboriginska byn Wugularr Community. Efter besök hemma hos David Blanasi och Tom Kelly var det dags för mötet med lokalbefolkningen. Given samlingsplats är den lokala puben (The club) som har öppet mellan 16.00 – 18.00 och endast serverar VB. Bartendern håller koll på antal inköpta öl, 6st burkar per dag är kvoten som är tillåten. I övrigt råder alkoholförbud i hela samhället. The Club är väl inte direkt något Café Opera utan ett enkelt skjul med en galler försedd bardisk och ett inhägnat område där ett fåtal bänkar och bord finns fastmonterade i marken. Efter 2 trevliga timmar på the club avslutades kvällen med middag hemma hos byns administratör Mike Popple.

Tom Kelly & David Blanasi + Judy Cockatoo & Lars Wallin

Dagen efter begav vi oss tillsammans med David och Tom in till Katherine för att inhandla verktyg. Sågar, filar, yxor, sandpapper, kundvagnen fylldes snabbt med allt som vi kunde tänkas behöva under den kommande veckan. På vägen tillbaka pekade Tom mot något som med god vilja påminde om en avfart. Vi stannade till och svängde av vägen med vår 4wd bil, vårt mål var en torkad flodfåra. De gamla männen ville visa var vi senare skulle kunna hitta de stenar som man skapar färg av. Vi stannade bilen och promenerade i hettan. David stannade och tog av toppen på ett termitbo för att visa oss hur dessa små gynnare ser ut. Termiterna äter ur innehållet på eukalyptus träd och efterlämnar urholkade trädstammar lite varstans i naturen. Vidare på resan tillbaks pekade David ut några grottor där det för inte så länge sedan bott människor.

Uppväxt i grotta
Det är svårt att förstå att han själv är uppväxt i en grotta och att man där fortfarande kan se hans föräldrars handavtryck på klippväggarna. Så sent som vid 14 års ålder såg han sin första vita man. Tom och David skrattar gott åt minnet när David nästan skrämt livet ur Geoff vid hans förra besök. David hade böjt sig ner under en promenad i bushen och plockat upp en kings brown. Denna en av världens giftigaste ormar höll sig helt lugn i den gamle mannens händer och släpptes sedan försiktigt ned så att den kunde ringla vidare. Han berättade om möten med Mimi andar i naturen och vad som hänt under dessa möten. Dessa människor har upplevt ett och annat som ligger långt utanför vår vardag den saken är klar.

Start i Darwin
Efter några spännande och intressanta dagar var det så dags att lämna byn och resa mot Darwin igen för att möta deltagarna till didjeridu resan. Vår samlingsplats var en uteservering på Mitchell Street. Efter att ha druckit upp kaffet och räknat in gruppen vid vår samlingsplast lastade vi på vår packning och gjorde oss redo för avfärd söderut. 12 förväntansfyllda människor från olika delar av världen var nu redo för mötet med den aboriginska kulturen på dess hemma plan. Efter en resa på ca 4 timmar var vi framme i Katherine, här stannade vi till för att inhandla mat inför veckan, det finns förvisso en liten butik i Wugularr men utbudet är betydligt större i varuhusen i Katherine. Shoppingvagnen fylldes med vitt bröd, läsk, korvpaket, görnsaker, frukt etc. Med fyllda tankar, både i bil och kropp reste vi så vidare österut längs East Arnhem Road. En väg som strax övergår till en smal grusväg med oändliga raksträckor. Damm molnen av röd sand yrde bakom bilarna när vi närmade oss Wugularr. Som bostad fick vi använda en byggnad som vanligtvis gästande byggnads arbetare brukar använda. Här fanns ett allrum där vi käkade och umgicks, kök, toa, dusch. I huset finns 7 små rum med madrasser samt några enstaka sängar. Vi döpte raskt om stället till Wugularr Hilton, att påstå att rummen skulle vara skinande blanka och dammfria vore en lätt överdrift. Dock fyllde byggnaden alla behov man kan ha under vistelsen. Det var bara att stänga av städinstinkten och installera sig i rummen som skulle vara ens hem under den kommande veckan. Efter att ha lagat mat, ätit och gjort oss hemmastadda oss i våra rum promenerade vi bort till floden för ett kvällsdopp. Frågan var oundviklig, finns det krokodiler här ? Nej inte just nu, men ibland strax efter regnperioden och översvämningarna kan någon enstaka saltvattens krokodil hamna här löd svaret. Det kändes väl inte helt betryggande, men man får lita på lokal befolkningen. Så allihop dök i det härliga vattnet för en simtur.

Ihåliga träd
07.00 nästa morgon åt vi frukost, en kort stund senare anlände våra aboriginska guider. Norman, Frank, Mickey, Tom, David, Gary, Ryan och Abraham. Vi fyllde på alla tänkbara vattenflaskor vi kunde hitta innan vi gav oss iväg. Det blev en spännande resa rakt ut i vildmarken. Vi passerade en flod där vi vadade, medan bilarna tog sig igenom vattenmassorna. Våra guider visade oss ett litet vattenfall där vi kunde svalka oss med ett dopp vilket kändes skönt i den 30 gradiga värmen. Efter att ha kört i ca 2 timmar från det att vi svängt av den vanliga vägen stannade vi bilarna och vandrande iväg på jakt efter urholkade träd. Efter ca 10 minuters vandring började vår guide Tom att skala av lite av barken på ett av träden. Han knackade med knogarna och lyssnade med vant öra, det lät lovande. Efter ett par kraftfulla hugg med yxan låg så vår första didjeridu på marken. Vid nästa träd överlämnade Tom yxan åt mig, jag tog bort lite bark, knackade och lyssnade, jodå det lät ihåligt, bara att sätta igång och hugga. Här hade termiterna mumsat ordentligt, trädet var rejält urholkat. Tom bad att få prova mitt blivande instrument, han satte sig ner och började spela. Vi stod alla stilla och lyssnade, ur det som nyss varit ett träd strömmade nu den ur gamla didjeridu rytmen (ditta more ditta more). Jag beslöt mig för att behålla instrumentet som det var, ljudet var helt enkelt perfekt. Alla i gruppen fick hugga sin egen blivande didjeridu. Samtidigt högg våra guider också ned träd som vi senare kunde välja bland om vi så önskade.

Eld lågor
Med våra axlar fyllda av trä stammar började vi vandra tillbaka mot bilarna. Plötsligt stannade alla till, med ett stelt leende tittade vi först på varandra sedan på eld lågorna som slog upp i bushen ca 100 meter från oss. Aboriginerna verkade dock inte bry sig om elden utan vandrade vidare rakt igenom det område där lågorna precis slocknat och där endast lite rök låg kvar. Det var bara att vandra vidare och följa aboriginernas vägval. Väl framme vid bilarna lastade vi på alla didjeridu’s på takräcket och begav oss hemåt. Dagen efter var vi ute i bushen och letade i torkade flodfåror efter stenar som vi skulle mala och göra ockra färger av. Vi samlade också ihop grässtrån som skulle bli penslar. Efter att ha slipat bort barken på våra didjeridu’s var det så dags att dekorera instrumenten. Våra guider visade hur man gned stenarna mot marken och sedan hällde lite vatten på sanden som skapats, förr i tiden använde man ex ägg som stärkelse men vi använde lim istället som vi mixade i färgen. Instrumenten grundades med röd färg, därefter var det dags att tänka ut vilket mönster man skulle pryda instrumentet med.

Konst teknik kallad rrark.
I det område som vi befann oss i, sydvästra Arnhem Land finns en speciell typ av konstform som kallas rrark Här målar man mönster där streck korsar varandra och det bildas ett myller av rut mönster. Det är intressant att man direkt kan avgöra varifrån konsten kommer genom att se vilken teknik som använts. Vi fick hjälp att avbilda fiskar, fåglar etc. vars kroppar fylldes med rrark målningar. Ofta är det en berättelse som utspelas i konstverken. På den tredje dagen var våra instrument färdiga att tas i bruk. Vi fick nu sitta och lyssna till de typiska rytmerna från området där vi befann oss.

Olika rytmer i öst och väst.
Precis som konsten skiljer sig rytmerna åt beroende på var man befinner sig. Didjeridu’n härstammar ju från Arnhem Land och här är spel tekniken uppdelad i 2 delar, Östra Arnhem Land med Yirkalla som centrum och Västra Arnhem Land med Maningrida och Wugularr som 2 kända baser. Den stora skillnaden är att man österut använder sig av trumpet stötar i sina rytmer, detta ljud får man genom att spänna till läpparna istället för att låta dom vibrera. Rytmerna i öst är också mer varierande med snabba ljud effekter. I väst används en starkare och kraftfullare spelteknik som är mer suggestiv i sin stil.Till och med instrumenten skiljer sig från öst och väst. I öst är överdelen och munstycket något smalare för att på så sätt underlätta trumpet stötarna och den speciella spelstilen. Man pratar ibland om didjeridu tillverkare precis som man gör med gitarrer, fioler etc. Gibson, Fender och Stravinskij. Djalu Gurruwiwi är mannen som gör de finaste instrumenten i öst stil, Yothu Yindi använder endast hans instrument. David Blanasi anses ha varit den som skapade de bästa instrument för väst stilen. Vad jag också noterade var att instrumenten som användes vid de corroboree’s jag bevittnade i Wugularr var i tonarten F. Rytmerna i västra Arnhem Land är ofta synkoperade med sångaren. Detta innebär en förskjutning av betoningen i en takt till en del som normalt är obetonad. På detta sätt uppnås en oregelbunden och ofta dramatisk rytm. Denna spelteknik används till ”Kun-borrk” och ”Wangga” musiken. I öst kallas musikstilen ”Bunggul”. I områdena runt Yirkalla i öst kallas didjeridu för Yidaki. Aboriginerna i Maningrida kallar didjeridu för antingen Mago och ibland också Bambo trots att den är gjord av eukalyptus. Det finns många fler namn på instrumentet och det går att analysera teknikerna djupare från samhälle till samhälle. För den intresserade kan man på internet besöka http://www.djalu.com och http://www.yothuyindi.com för att lyssna på öst stilen. På adressen http://www.whitecockatoo.com kan man lyssna på väststilen. Jag är inte riktigt säker på vilken stil jag föredrar, väst stilen är otroligt kraftfull och blir på något sätt magisk. Öst stilen kan vara roligare att lyssna på när man vill ha lite action. Det beror nog helt på vilket humör man är på vilken stil som passar bäst.

Corroboree
Kvällarna som följde bjöd på något av det mest spännande jag upplevt i hela mitt liv. En stor ceremoni skulle starta för att hedra en ung pojke som skulle initieras. Vi satte oss i eftermiddags solen tillsammans med byborna för att bevittna en traditionell corroboree (Corro = spela, dansa & Boree= sjunga, berätta) Det var otroligt vackert att se hur deras tradition fortfarande lever kvar och att barnen visade stort intresse för vad som föregicks. Inför ceremonin kom även aboriginer från Maningrida Community som ligger ca 80 mil norrut för att medverka. Bland gästerna fanns bla didjeridu spelaren Darryl Dikarrna och sångaren Jack Nawalill från White Cockatoo. I läger eldarnas sken blev kvällens corroboree betydligt större än gårdagens, fler dansare och fler bybor. Slag pinnarnas klang ekade över hela byn och det var som en tidsresa 40 000 år tillbaka i tiden. Jag satt och rös av välbehag, en lycklig känsla infann sig i kroppen. Tänk att de fortfarande har kvar sina gamla traditioner år 2001. Trots alla svårigheter som detta folk tvingats utstå de senaste 200 åren verkar de på något sätt överleva.

Upptagen i familj systemet
Tidigare på dagen hade Tom Kelly, en av de stam äldste aboriginerna i Wugularr givit mig ett skin namn och på så sätt låtit mig bli en i deras familj. Aboriginerna är förutom att vara uppdelade i stammar och klaner också uppdelade i 8 olika skins där ens skin bestämmer vem man ska gifta sig med, vem som blir ens broder, syster, far etc. Detta system gjorde att barn aldrig blev föräldrar lösa och att man alltid hade någon att få hjälp av. Mitt skin namn är Bangardi och 76 årige Tom blev min bror. David Blanasi’s äldste son Brett blev min far, jag fick flera fäder, bröder, farföräldrar mm alla i olika åldrar.

Efter att ha tagit avsked av mina nyblivna släktingar och vänner begav vi oss vidare österut i Arnhem Land. Vårt mål var ett avlägset vattenfall där vi skulle övernatta på sand stranden. Platsen ligger så avlägset och otillgängligt att endast lokal befolkningen känner till den. Det vi fick se var ett paradis, en örn seglade förbi längs vattenytan och det var så vackert att tårarna nästan kom. Vi slet av kläderna och dök i vattnet vid vattenfallet för att svalka våra varma kroppar. Namnet på den del där vi badade heter Mimi pool och är en dreaming plats. Här sägs det bo mimi andar, Mimi är en jord ande som ofta spelar människor små spratt ute i bushen. Vi tog oss runt sjön nedanför vattenfallet och slog läger vid sandstranden, vi simmade och plaskade i det varma vattnet. Efter att ha lagat mat över den öppna elden vandrade vi vidare på upptäcks färd längs sand stranden.

Krokodiler
Det kryllade av spår från krokodilers kroppar som hasat sig i vattnet. När vi spanade ut i sjön kunde vi räkna ihop 11 krokodiler som låg och kikade på oss. Anledningen till att vi fortfarande var vid liv var att det var sötvattens krokodiler som fanns i sjön. Lokal befolkningen hade förvarnat oss, så vi blev inte förvånade när vi fick syn på djuren. Sötvattens krokodil sägs dock vara för liten för att anfalla människor. På natten sov vi under bar himmel, vi lät läger elden slockna så att vi kunde se stjärnhimlen över södra jordklotet. Tidigt i gryningen nästa morgon stod vi upp för att börja vår resa tillbaka till det vi kallar civilisationen. Efter ca 6 timmars sträck körning var vi tillbaka i Darwin. Efter lite vila på vandrarhemmet gick vi ut på stan för att besöka didjeridu affärer, det finns ca 7st i Darwin. Kvällen avslutades med konsert där flera aboriginska band uppträdde. Som avslutning på didjeridu resan begav vi oss till Darwin’s museum där man hittar otroligt många aboriginska konstverk. Därefter väntar Mindle Beach market, något som är en riktig höjdare. Varje dag kl18.30 fylls stranden med folk samlade för att bevittna solnedgången. Missa inte detta naturens skådespel om ni är i Darwin, jag har aldrig sett något liknande. Didjeridu resan var nu officiellt avslutad och för mig väntade flyg ned till Alice Springs och camping vid Uluru mm. Det är dock en helt annan berättelse som vi får berättas vid ett senare tillfälle. Vad som också får vänta är berättelsen om hur det var att turnera i Skandinavien med mina aboriginska vänner i The White Cockatoo Performing Group. Historierna och information om nästa didjeridu resa finns på http://www.larswallin.nu

Kategorier:ABORIGINER, AUSTRALIEN, RESOR